Det är en märklig känsla när livet fortsätter och jag själv nästan sitter fast i gårdagen. Varje gång jag öppnar telefon eller slår på tv:n ser jag en ny uppdatering om viruset eller hur det påverkar människor.
Det finns de som hävdar att viruset är spritt av satan för att skapa panik, men å andra sidan har domedagsprofeter nog genom alla tider nyttjat katastrofer av olika slag för egna syften.
Det rapporteras om siffror för antalet sjuka och avlidna i olika delar av världen och det enda jag hoppas på är att de snart hittar botemedel. Jag läser på så mycket jag kan och orkar och förstår att snart i dessa sammanhang är ganska lång tid och att många nog tyvärr kommer hinna insjukna innan det är klart.
Jag gör min del med att hålla mig undan från folksamlingar, tvätta händerna och liknande. Personligen känner jag mig ganska liten och maktlös men jag försöker att leva ett ganska normalt liv förutom att jag dragit ner på det sociala, undviker folksamlingar och håller avstånd även till de jag känner. Det är annorlunda och påverkar mig givetvis men samtidigt kan ju detta pågå månader och då måste jag ändå någonstans fortsätta leva. Mat som ska lagas, tvätt som ska tvättas osv. Det mest positiva är kanske att städningen av de där byrålådorna som jag skulle ta ‘en annan dag’ nu blir av!
Jag hade tänkt att den här texten skulle handla om våren, och den nästan bisarra känslan som uppstår när naturen så som sig bör fortsätter mot sommaren med årets första Tussilago. När det är dags att plantera fröer och se de gro på köksbänken samtidigt som vi undviker andra människor. Sommaren som är tiden för grillfester och sammankomster, lär i år bli betydligt färre sådana.
Jag har ändå tur, jag har en ganska stor trädgård att vara i och en massa växter att pyssla med så jag klarar mig. På så sätt är det skönt att våren är på gång, då startar en massa arbete så jag är sysselsatt och hinner tänka mindre
Soltins 